Kapitel 1
Jag springer i regnet, tänker att jag måste hinna. I farten tittar jag upp mot himlen. Halva månen syns. Jag springer snabbare. Jag kommer in i skogen. En mörk, kuslig skog med skyhöga träd. Sicksackar mellan träden. Snubblar. Ställer mig upp och springer vidare. Till sist ser jag den. Stenen. En stor grå sten som det växer rikligt med mossa på. Den enda stenen i Lillsjöskogen. Jag tvärstannar. Månen, den är nästan helt framme. Jag springer ett varv runt stenen. Ingenting. Jag lutar mig mot stenen av trötthet. Och jag faller. Faller ner i ett mörkt hål. Faller ner i ingenting. Faller tills jag landar i ett mjukt hav av blommor.
Kapitel 2
Jag hör en avlägsen röst.
"Men hur ska vi kunna göra det?" , det var Linn som pratade. "Vi har ingen aning om var han är eller vad han gör just nu!"
Jag sitter på bänken utanför skolan med Linn, Ella, Elisa, Karin och Hanna. Min hjärna arbetar för fullt. Jag vänder mig mot Ella och viskar i hennes öra.
"Vi kan dela upp oss och leta efter honom"
Ella nickar långsamt och därefter upprepar hon det jag sa, fast så att alla hör det.
Plötsligt blir jag snurrig. Allt blir suddigt och det känns som om jag slits sönder i små bitar. Efter en stund blir det klart och jag kan se skolans tråkiga korridor framför mig. Bredvid mig står Ella, Linn och Hanna. Hannas blå ögon riktas mot mig.
"Kan jag, Linn och Ella komma hem till dig och plugga?" Hennes ljusa röst ekar i den ovanligt tysta korridoren.
Jag tittar osäkert på Hanna. Jag kan inte säga nej. Det går inte. Men det är så jobbigt. Jag får göra allt jobb. Hela tiden. Min osäkra blick vandrar till Ella.
"Kan vi inte gå hem till mig?" ,säger hon. "Ida orkar inte idag."
"Men vadå, vi ville ju gå hem till Ida. Det är hon som kan allt.", säger Linn med sin sura röst.
"Jamen det är ju just det som är grejen. Hon orkar väl inte göra allt jobb hela tiden"
Ella räddade mig. Den här gången. Det kan inte fortsätta för evigt. Jag måste kunna försvara mig själv.
Allt blir suddigt igen. Jag snurrar och snurrar. Jag slits sönder. Jag slår upp mina ögon och märker att jag är kvar på blommorna i samma ställning som jag landade i. Det var bara minnen. Inte verklighet.
Kapitel 3
Jag ställer mig upp och ser mig omkring. Bara blommor. Miljontals blommor som sträcker sig så långt ögat kan nå. Jag tar ett steg och känner plötsligt hur ont jag har. Jag måste klara av det här, jag måste fortsätta framåt. Jag måste. För henne. Så jag fortsätter. Steg för steg.
Till sist ser jag att det tar slut. Jag börjar gå snabbare. Min kropp slår emot en stenhård vägg och jag ramlar bakåt. Jag rör väggen. Den ser ut som himlen. Den är hård och mjuk på samma gång. Inget som skulle finnas där hemma. En tår rinner ner för min kind. Jag tänker på henne. Jag drar min hand längs väggen. Det kommer lite glitter som landar på mina fötter. Jag fortsätter och börjar gå. Det måste finnas en utgång någonstans. Efter ett tag börjar mina ben kännas som om de var gjorda av bly. Men jag fortsätter.
När det känns som att jag har gått där i flera år, börjar marken skaka. Jag försöker hålla mig fast vid väggen, men får inget fäste. Blommorna på ängen växer ner i marken tills de försvinner. Jorden där de en gång växte, börjar nu att glittra i det mystiska glittret. Jag ställer mig upp och tittar mig stressat omkring. Jorden under mina fötter börjar kännas geggig. Jag tittar ner och ser marken förvandlas till ett träsk. Jag börjar sjunka. När jag försöker lyfta mitt ben, går det inte. Jag sitter fast.
Jag sjunker längre och längre ner. Till slut när mitt huvud bara är kvar ovanför marken. Då öppnas jorden och jag faller ner i ett glittrigt hål. Jag får glitter i näsan, munnen, på mina kläder och i mitt hår. När jag kommer ut ur det gräsligt glittriga hålet, landar jag på en hård, rosa stig. Jag ställer mig upp och försöker ta av mig det irriterande glittret. Äntligen är jag borta från den konstiga blomängen. Då faller jag ihop på stigen av utmattning.
Kapitel 4
Jag sätter mig upp och ser mig omkring. Det är natt. Eller det ser ut som att det är natt. Jag ser en massa knoppliknande saker överallt. De är lika stora som hus. Knopparna växer direkt på marken, inte med hjälp av någon blomsjälk. På himlen syns det åtta månar. Det här måste vara Månarnas land. Mina ben värker. Jag har ont i huvudet. Men jag ställer mig ändå upp på skakiga ben. För jag måste fortsätta. För hennes skull. För min skull.
Jag går långsamt fram till ett av de knoppliknande sakerna. En dörrformad öppning börjar synas. Jag kliver in i öppningen och ett ljus tänds. En gammal gubbe med säkert en meter långt, vitt skägg träder fram.
"Vem är du?" frågar han med trött och krasslig röst.
"Jag är Ida. Vet du var jag kan hitta en man vid namn Albanio?"
"Rakt framför dig." säger Albanio med ett skratt.
"Vad bra." lyckas jag pressa mig fram innan jag faller ihop på golvet.
Kapitel 5
Jag öppnar ögonen och sträcker på mig. Jag sätter mig upp och ser att jag är i ett främmande rum. Det finns vita väggar, golv, gardiner, blommor och kläder. Sägnen som jag sitter på är också vit. Det ser nästan ut som på hotell. Hur hamnade jag här? Jag försöker tänka bakåt. Just det! Jag har hittat Albanio. Jag är säkert hemma hos honom. Jag reser mig upp. Golvet är mjukt. Jag försöker ta ett steg. Det gör inte ont. Så jag går mot den vita dörren. Jag öppnar den och ser ut mot en vit korridor.
Där står en man med vit kappa och skägg. Det är Albanio.
"Hur mår du idag?" frågar han snällt.
"Bra." svarar jag kort. "Utom att jag får lite ont i huvudet av att allt är vitt."
Albanio skrattar.
"Kom så ska du få i dig lite mat nu."
Albanio leder mig ner för ett par vita trappor och in i ett rum med ett bord och några stolar, som är vita.
"Mat." ropar Albanio och mat kommer fram på bordet.
Jag står och gapar. Jodå, det är ett land med åtta månar, men att mat kan trollas fram ut tomma luften genom att bara säga ordet mat. Det är konstigt.
"Stå inte bara där och gapa. Ta för dig."
Min mage kurrar. Jag sätter mig på en av de vita stolarna och börjar äta. Jag bryr mig inte längre om hur mycket jag äter. Jag får väl bli tjock, men det här var bara så gott. Glass till frukost. Det kan ju Ella bara drömma om. Hennes mamma skulle aldrig låta henne äta det till frukost.
“Vad är det du vill mig egentligen?” frågar Albanio när jag är så mätt så att det känns som att jag kommer explodera.
“Jag måste ha ett elixir.”
“Vilket?”
“Vaddå vilket? Finns det olika?”
Albanio leder mig in till ett annat rum. Där fylls väggarna av hyllor. Hyllorna i sin tur fylls av säkert hundratals flaskor med olika konstiga vätskor i.
“Ja, mitt barn. Det finns tusentals olika. Vad behöver du det till?"
"En person jag känner håller på att dö i en ny och farlig sjukdom. Sjukdomen har inget namn, men om man får den så sover man i en månad eller mer. När en månad har gått, kan personen dö när som helst medan den sover. Jag behöver ha ett elixir för att rädda den personen ur sin sömn."
"Jag måste tyvär säga det, men det finns inget sådant elixir."
"Men går det inte att göra ett sådant elixir?" frågar jag oroligt.
"Jag vet inte. Jag har ju aldrig testat, men det kan gå."
Albanio går till en hylla och tar fram en liten läderpåse och en flaska med någon grön vätska i.
"Det här är det man behöver för att skapa en magisk medicin mot en mänsklig sjukdom."
Albanio fortsätter mot en annan hylla där han tar fram en till påse, som ser ut att vara gjord av plast. Genomskinlig är den iallafall. I den finns det glitter som ser ut exakt som glittret vid blomängen.
"Detta kommer att ta lite tid. Du kan gå till ditt rum. Där finns det lite böcker du kan Läsa. Jag kommer upp när det är klart." säger Albanio.
"Ok."
Jag går ut ur det enorma flaskrummet och upp för trapporna. Sedan går jag in på mitt rum. Där finns det helt plötsligt en massa böcker. Jag går fram till högen med böcker. Där finns det en bok som heter 'Min ögonsten'. Jag kollar vad författaren heter,men hittar inget namn. Det står inte heller någonstans vad boken handlar om. Men jag öppnar den ändå och börjar läsa.
Kapitel 6
Jag tittar upp ur den spännande boken. Genom fönstret ser jag att det är mörkt ute. Men på mitt sängbord står en tänd lampa. Jag vet inte hur lång tid jag har kvar, men det borde nog inte vara så mycket. Jag vill se hur det går för Albanio. Jag går till rummet där jag tror att han befinner sig. Och där står han över en stor kittel. Det fräser och ryker ur kiteln. Jag går fram till honom.
"Hur går det?" frågar jag.
"Åh." Albanio hoppar till. "Vad du skrämde mig! Det går väl inte så där jättebra. Men gå och sov du. Vi får väl hoppas att det är klart imorgon."
Jag går än en gång upp till rummet och lägger mig i sängen. Jag undrar om jag kommer att hinna. Tänk om Albanio aldrig blir färdig eller om han tar så lång tid på sig så att jag inte hinner? Jag skjuter undan de negativa tankarna och försöker att tänka positivt. Till slut slummrar jag till och somnar.
Kapitel 7
Ännu en dag utan att lyckas. Jag börjar bli stressad. Hur ska jag hinna? Albanio tar god tid på sig att fixa elixiret. Plötsligt knackar det på dörren. Albanio kliver in med en flaska i handen. I flaskan är den nån lila vätska som bubblar och ser ut som att den kommer direkt från kiteln.
"Det är färdigt!" nästan ropar han ut av glädje och lättnad.
Men jag tycker inte att den där vätskan ser speciellt mänsklig ut. Det verkar mer som ett elixir som man ger till någon man vill ska dö än någon man vill rädda. Ska jag tro på Albanio eller inte? Han har ju varit så snäll och kämpat i två dagar och en natt. Men å andra sidan så kanske han kämpade för att han vill att personen som dricker vätskan ska dö. Albanio verkar se att jag är bekymrad.
"Ska jag spara det så kan du bestämma dig sedan?" frågar han.
Jag bestämmer mig för att jag måste lita på honom. Nu vet jag också vägen hit, så om det inte funkar kan jag bara komma tillbaka och skälla ut Albanio.
"Jag tar det."
"Ok, men vet du vägen hem?" undrar Albanio.
"Nej." piper jag fram.
"Du går bara til den stora stenen en bit bort och därifrån kommer du att komma till den plats som du tänker på."
"Tack."
Jag tar elixiet och går ut ur det vita huset. Jag tittar mig omkring. Jag ser samma syn som för några dagar sedan, knoppliknande saker som jag nu vet är hus. Jag vänder mig om. Där ser jag en stor sten. Jag går fram till den. Jag tänker så mycket jag kan på mitt rum där hemma. Sedan rör jag stenen.
Kapitel 8
Jag åker i en tunnel av glitter. Jag åker och åker och åker tills jag till slut landar någonstans. Det är suddigt, men efter ett tag börjar mitt rum framträda. Jag lyckades! Jag tittar i min hand. Elixiret var ingen dröm. Jag fick det. Jag springer till dörren av mitt rum och drar upp den. Sedan springer jag till Minas rum. Jag rycker upp dörren och där ligger hon. Min kära syster. Jag rusar fram till henne och öppnar försiktigt hennes mun. Hon andas fortfarande, men bara lite. Jag öppnar flaskan med elixir och häller lite i hennes mun. Det fräser till lite och jag tror att hon ändå kommer att dö. Men sedan börjar hon att andas mer. Och hon öppnar sina ögon.
"Mina!!! Du lever!!"
"Ida, min söta lilla syster. Tack!" säger hon och sätter sig upp och kramar mig hårt.
Kapitel 9
Äntligen vaknar hon till liv. Jag trodde aldrig att varken jag eller hon skulle klara av det. Men tack vare att hon kände Albanio på något konstigt sätt, så kunde jag besöka honom och rädda henne ur sin en månads sömn.
